ge mig lite tid

När jag kom hem i söndags från frizon hade mor min tvättat upp min klädhög, lagt i prydliga högar samt strukturerat upp mina flyttlådor...undrar just om hon försöker hinta något...

Igår fick jag nyckeln till tempus av Erika och det verkligen känns att det inte är långt kvar tills man inte bor i Jönköping längre. Helt plötsligt blev kalendern totalt full fram tills på måndag av hejdå-grillningar,en massa fixande och packande.
Imorgon är det tydligen slutligen dags för mig att gå till sjömansgatan 22 med en kartong och samla ihop mina prytlar. Idag förberedde jag mig på det genom att radera ut 3,5 år av sms från honom...blunda,radera,bekräfta. Så nu är jag verkligen inte ihop med någon.

Det känns förvirrande i magen att man redan har sagt hejdå med folk som man inte kommer att se förrän nästa sommar, eventuellt då vill säga..surrealistiskt. Det känns fortfarande som att Jönköping är det riktiga livet och nu väntar en paus på en termin eller en evighet eller vad det nu blir...

Jag har haft sju dagars ledigt från jobbet och njutit av att bara behöva borsta mina tänder och inte andras, äta mat med folk som inte borstar ner sitt mjäll i maten innan de äter osv...

I helgen var jag på frizon och efter att ha tillbringat 4 nätter i tält och sovit sammanlagt~14 timmar kan jag konstatera att det inte riktigt är min grej...
När man står där vid 3 på natten och ska försöka byta om till strumpor,strumpor,byxor,linne,tröja,tröja och fleece i mörkret så saknar man ändå sin varma säng och lampa.

Sömnbristen ledde till många trevliga kaffedejter med Ester, en hel del konfrontation med dilemmat- vad skaver mest?-att somna med linser eller med behå. samt några "oj shit, undra om jag bara tänkte det där eller om jag sa det högt..."

Många bra konserter blev det också. Jonathan Johansson snärjde en med sin skånska, sitt sköna gitarrande och sin röst som ibland hade lika mycket känsla som självaste Håkan. Sedan är det är ju aldrig fel med lite Loney, dear på kvällen. Härlig konsert där vi satt många under ett tält och frös, myste och nynnade med i ignorant boy, beautiful girl.

Oftast när jag är på konsert blir jag sugen på att vara med. Vid de flesta tillfällen innebär det att jag vill bli grym på bas eller trumpet men under frizon kände jag starkt för att lära mig trummor. Blindsides trummis gjorde värsta svettkonserten och avreagerade sig rejält, det hade jag också behövt med all min frustration och rastlöshet i kroppen.

För att ytterligare förstärka myspyssommarnattskänslan kunde man gå på lite Tomas Andersson Wij. Hans "mellan mellanstora svenska städer" fick mitt hjärta att bulta lite extra nostalgiskt för Jönköping.