dessa telefoner

efter att ha ringt en massa läskiga enhetschefer(stockholmare och allt) så tycker jag ändå att jag har kommit över min telefonskräck. det är bara en jobbig del av den kvar, nämligen när man går och syter för att ett jobbigt samtal ska komma och man inte vet när. igår ringde en man som skulle intervjua mig om ett eventuellt malawistipendie, jag var och lekte hos becka så jag kunde inte prata då men han hälsade att han skulle ringa på torsdag.(han ville inte ringa till mobilen då han skulle prata väldigt länge...)

på grund av detta ställde jag klockan på 9.00 för att undvika att svara med dryg morgonröst som inte funkar. jag fick för mig att jag skulle gå ner till stan istället för att cykla eftersom jag är hemifrån längre isåfall. jag fick för mig att cykla ut och springa lite för då kan man ju inte prata i telefon osv..

men han lyckades fånga mig iallafall och vi pratade i 36 och en halv minut om saker som:emelie, vem är du egentligen?(tjenare, specificera dig mannen) Om du hamnar i en familj där du märker att pappan slår sina barn, vad gör du då? vad kan du bidra med i malawi? väldigt jobbiga frågor med andra ord... lyckligtvis har jag fortfarande lite proffstrevlig yta kvar efter mitt jobbande i vården så jag skötte mig nog hyfsat och får se vad han tyckte om det hela i nästa vecka. jag är hyfsat fnittrig.