okej, lite seperationsångest

jag är inne på mina sista timmar i jönköping för ett tag. kompisar har redan flyttat och imorgon är det förhoppningsvis min tur också. antagligen, det finns fortfarande ett kanske kvar i om jag flyttar imorgon eller inte, typ bilens bromsar har gått sönder och jag har någon sorts allergichock...

jag är mer sentimental än vad jag kunde tro. tänkt lite för mycket-"åh, det här kanske är sista gången jag cyklar vid järstorp, tittar på solnedgången över vättern, är i dalvikskyrkan, grillar i ljungarum"

jag har till och med börjat acceptera den här babyblå bron som de har vräkt upp över munksjön. vi avslutade vårt hejdå-fika i fredags med att köra i fias 240 genom stan och bland annat över bron i 90 km typ fem gånger och med den otroligt heta ted gärestad spelandes i stereon. vet inte vad som lät mest; vi, bilen eller låtsas-högtalarna i volvon från 1987.. med på hejdå-fikat var en ny tjej som har flyttat hit. Maria, trevlig, skåning och allt. efter att ha pratat i en minut med henne kunde höra mig själv och insåg hur jag lät. jag hade direkt hoppat in i någon låtsas-skånska som jag inte riktigt behärskar, i magen började jag känna lite ångest över hur lättpåverkad jag är med dialekter och över faktumet att jag flyttar till stockholm imorgon.(där man efter i göteborg pratar drygast i hela sverige.)

min plan för att lösa det här:
*ta med "tre små grisar"-skivor. jönköpingsgubbar
*ringa till jobbet med jämna mellanrum för att höra lite jönköpingska
*utnyttja det faktum att många smålänningar bor på tempus.
*ta tag i att höra av mig till alla exilkompisar
*studiebesök till lund, göteborg,mariannelund, glimåkra och uppsala

igår jobbade jag sista gången på ekhagen, för i sommar/för alltid, vem vet... jag lyckades iallafall bli minst lika ynklig som de på jobbet. när jag vaknade såg jag att jag hade lite ovanligt många konstiga röda prickar på fötterna, tänkte att jag nog var trött och gick till jobbet. efter en halvtimme konstaterar jag förvånat att jag har fått ett getingstick. mitt första nånsin! jag blev lite ställd, trodde inte riktigt att jag kunde få det och frågar min kollega vad man tar sig för...Lisa har alltid tyckt att jag är lite mjäkig och ler och skrattar lite åt mig(fast snällt, världens bästa Lisa). Det sticker lite i armen men jag konstaterar nästan lite besviket att det inte är så speciellt att få ett getingstick, det är inte så synd om mig helt enkelt. jag får nog jobba mina nio timmar trots allt...men det var ju inte slut med det.. på eftermiddagen konstaterar jag att mina lustiga prickar från fötterna har spritt sig och jag har lyckats få på ryggen också. jag brukar inte vara särskilt orolig över sår eller utslag men faktumet att det sitter på mig och att jag inte alls förstår vad det är eller hur det kan sprida sig gör att jag tar tag i det hela och ringer jourcentralen. jag fick komma dit efter jobbet och sitta alldeles för länge i ett väntrum med sådana här barn (inget tålamod efter 9 timmars tjat på jobbet, hanterar mig genom att lyssna på rammstein i ipoden...)
sköterskan hade aldrig sett något liknande (nä, inte särksilt lugnande att höra...) så jag fick träffa allas vår Doktor Filipsson som jag har varit rädd för sen jag var liten... han pratar om någon sorts allergichock och ger mig antihistamin tabletter och kortisonbrus och allergipiller som jag ska gå på i en vecka.

för att riktigt spä på känslan av självömkan så var apoteket stängt, bussen gick om tjugo minuter och inte ända hem så jag fick halta hem med mina allergichocksfötter den sista kilometern. det är ju bra för karaktären.

(givetvis blev det ett långt blogginlägg för jag flyr från packandet/sorterandet...)